Död fisk.

Så klart att man måste ha en blogg när alla andra har en. Bara döda fiskar simmar medströms, jag har sedan länge känt mig som en.

Det verkar inte så dumt att blogga ändå. Inte helt fel att ha en monolog med sig själv då man slipper båda invändningar och mothugg, så ge fan i att kommentera...

Det var länge sedan jag tömde medvetandet för att bara betrakta det gudomlinga, dvs livet med dess skön- samt jävlighet. Som barn brukade jag klura mycket på det området. Jag krävde nödvändigtvis inte svar på allt, men begrundade livet ganska ofta åtminstone. Numera trängs jag i tunnelbanan för att få en sittplats eftersom jag åker från en röd plupp till en annann är det väldigt jobbigt att stå. Sedan stirrar jag apatiskt på någon dålig annons för att därefter missa Tekniska så att jag måste vända en station. Kommer försent och somnar med öppenmun och lite dregel vid mungiporna. Men hur rolig är vågekvationen på en skala... Ni som har svårt att sova om nätterna. Släng era Stilnoct och öppna en fysikbok istället, jag kan lova er att de verkar genast efter några rader. Nu är det väl någon som undrar varför jag pluggar på Teknisk om jag tycker att det är så jäävla tråkigt med fysik. Men jag nämnde väl att jag var en död fisk som flyter medströms?

Åter till kontemplationerna. En återkommande tanke var att om alla nu tänkte likadant, hur skiljer man då på individer? Exempelvis om Petter och Niklas båda tänker tanken "Vem är jag?" exakt vid samma tillfälle, spelar det då någon roll om det är Petter som är Niklas eller vice versa.

Jag tänker att jag är jag, men det måste finnas fler som tänker samma sak. Vem är vem i så fall? Jag föds till att vara jag, så för mig är jag jag såklart. Men alla föds till att vara sig själva, så egentligen hade man kunnat vara född till vem som helst. Förstår ni hur jag menar? Annars hänvisar jag till Simone De Beauvoir, hon tänkte typ likadant tydligen. Är väl si så där på att uttrycka mig svart på vitt, ty jag är så dålig på matte att hela hjärnkapaciteten går till att beräkna vågekvationen. Således är mina kunskaper i humaniora försumbart.
Hur som helst har denna vridna lilla tanke lett till dessillusion och vilsenhet. Kanske var det därför jag slutade att tänka för tio år sedan, ganska skönt men lite hjärndött i längden. Bloggandet kanske kan hjälpa mig på spåret?

På tal om "På Spåret" med Ingvar Oldsberg, så fungerar hans program lika bra som Stilnoct. Verkar genast efter några minuter...