När är man vuxen?

Once upon a time fick jag ett klockrent svar från min kloke far; Du är vuxen när du får en jävla massa räkningar och papper...

Så in i helvetes träffsäkert! Fyfan för alla dessa jävla papper man får från alla håll. Vad man än gör ska man skriva på papper och få femtioelva tillbaka som bekräftar att man skirvit på pappershelvetet. Och det verkar bli värre med åren...

Som "yngre än vad jag är nu" kunde jag aldrig föreställa mig att så många tråkigheter skulle uppenbara sig i vuxenvärlden. Till en början trodde jag att det bara var hyran samt teleräkningen att hålla reda på. Men det dyker bara upp mer och mer och jag är maktlös inför dessa pappersmonsters. På en och samma dag sprutade det in genom brevinkastet räkningar liksom pengar ur en Jackvegas, fast utan haleluja upplevelsen förstås. Bland annat kom pensionsvalet. Mitt ansiktsuttryck kunde liknas vid Edvard Muncks "skriet" när jag såg det oranga kuvert.
Varför kan jag inte bara fåååå dom där jävla pengarna NU? Hur svårt kan det va? För att bibehålla Vietnamesisk traddtion kommer jag att föda elva barn som ska försörja mig när jag blir gammal, så jag kommer inte att behöva några pensionspengar. Det är ju NU som jag behöver dem!
Och orka välja rätt pension...

"Att välja" ännu en sak som förknippas med vuxenvärlden. En rutinerad vuxen vet vad hon skall välja. Önskar att jag kunde vara lite mer rutinerad och bespara mig själv lite tid. Egentligen tycker jag att livet har fel ordningsföljd. Man borde få börja bakifrån istället. Som gammal tant är man klok, vis och har förmodligen högre självkännedom. Således slipper man det eviga sökandet efter jaget. När man känner sig själv så pass väl vet man också vilket jobb man vill syssla med resten av sitt liv och därmed förefaller sig valet av utbildning helt naturligt. Vid det laget är man dessutom så klok att man skulle aldrig komma på tanken att skolka ty man har insett hur viktigt det är att gå i skolan. De resterande åren kan man bekymerslöst leka och sedan slutar man sitt liv i en varm skön bädd älskad utav alla och inte ensam uttorkad och skrynklig, liggandes på en kall brits nerpissad av sig själv. hehe

Död fisk.

Så klart att man måste ha en blogg när alla andra har en. Bara döda fiskar simmar medströms, jag har sedan länge känt mig som en.

Det verkar inte så dumt att blogga ändå. Inte helt fel att ha en monolog med sig själv då man slipper båda invändningar och mothugg, så ge fan i att kommentera...

Det var länge sedan jag tömde medvetandet för att bara betrakta det gudomlinga, dvs livet med dess skön- samt jävlighet. Som barn brukade jag klura mycket på det området. Jag krävde nödvändigtvis inte svar på allt, men begrundade livet ganska ofta åtminstone. Numera trängs jag i tunnelbanan för att få en sittplats eftersom jag åker från en röd plupp till en annann är det väldigt jobbigt att stå. Sedan stirrar jag apatiskt på någon dålig annons för att därefter missa Tekniska så att jag måste vända en station. Kommer försent och somnar med öppenmun och lite dregel vid mungiporna. Men hur rolig är vågekvationen på en skala... Ni som har svårt att sova om nätterna. Släng era Stilnoct och öppna en fysikbok istället, jag kan lova er att de verkar genast efter några rader. Nu är det väl någon som undrar varför jag pluggar på Teknisk om jag tycker att det är så jäävla tråkigt med fysik. Men jag nämnde väl att jag var en död fisk som flyter medströms?

Åter till kontemplationerna. En återkommande tanke var att om alla nu tänkte likadant, hur skiljer man då på individer? Exempelvis om Petter och Niklas båda tänker tanken "Vem är jag?" exakt vid samma tillfälle, spelar det då någon roll om det är Petter som är Niklas eller vice versa.

Jag tänker att jag är jag, men det måste finnas fler som tänker samma sak. Vem är vem i så fall? Jag föds till att vara jag, så för mig är jag jag såklart. Men alla föds till att vara sig själva, så egentligen hade man kunnat vara född till vem som helst. Förstår ni hur jag menar? Annars hänvisar jag till Simone De Beauvoir, hon tänkte typ likadant tydligen. Är väl si så där på att uttrycka mig svart på vitt, ty jag är så dålig på matte att hela hjärnkapaciteten går till att beräkna vågekvationen. Således är mina kunskaper i humaniora försumbart.
Hur som helst har denna vridna lilla tanke lett till dessillusion och vilsenhet. Kanske var det därför jag slutade att tänka för tio år sedan, ganska skönt men lite hjärndött i längden. Bloggandet kanske kan hjälpa mig på spåret?

På tal om "På Spåret" med Ingvar Oldsberg, så fungerar hans program lika bra som Stilnoct. Verkar genast efter några minuter...